Carl Magnus Swahn

Tag: Musik

  • Anton Maiden – kungen av DIY

    Den här artikeln är en hyllning till Anton Maiden (Anton Gustafsson) som idag skulle ha fyllt 31 år. Anton lever tyvärr inte idag, men genom ett antal outplånliga avtryck på internet kommer han alltid att leva kvar.

    Anton startade DIY-kulturen

    Anton Gustafsson är, i mina ögon, den enskilt viktigaste ambassadören av DIY (Do It Yourself) -kulturen. Innan det fanns plattformar som Facebook, Flicker, Youtube och WordPress så delade Anton med sig av sitt liv på Antons Hemsida. Han visade bilder från sina resor, på sin familj och sina vänner mm. Lite som en Facebooksida, fast tio år före.

    Framförallt delade han med sig av sina egeninspelade Iron Maiden-tolkningar.

    Då fick inte vem som helst sjunga

    Innan TV-spel som Singstar och TV-program som Idol var det inte ofta man hörde vanligt folk sjunga eller uppträda. Radio och skivbolagen dikterade vilka som skulle nå ut till en bredare publik. T ex skulle Rin on the Rox (se tidigare post), som har miljontals prenumeranter på Youtube, inte haft en chans att nå ut så brett vid den tidpunkten.

    Anton som definitivt inte var någon konventionellt skolad sångare (varje röst är ju unik, men om man ska försöka göra liknelser så var Antons röst mer åt Håkan Hellström-hållet än åt Pavarotti-hållet) hade inte heller nått ut via de traditionella kanalerna.

    Anton Maiden tolkar Iron Maiden

    Den typen av konventioner tycktes inte bekymra Anton det minsta. Han älskade Iron Maiden och han älskade att sjunga. Så saken var egentligen rätt självklar. Med ett gäng MIDI-filer och en mikrofon spelade han helt enkelt in sina egna tolkningar av Iron Maidens låtar. Sedan publicerade han dessa på sin hemsida.

    Succé

    Succen var explosionsartad. Folk hade aldrig hört något liknande och eftersom texterna är på engelska så lyssnades det på Anton Maiden över hela världen. I filmklippet ovenför talar TV-programmet Sajeber om “Anton Maiden-feber”.

    Många gillade den bekymmersfria anda som genomsyrade Antons låtar. Gillar man att sjunga så ska man sjunga, oavsett skills.

    Samtidigt blev många inrutade och stela bakåtsträvare stressade och provocerade av Antons rättframma initiativ. – “Vadå?! Sjunga utan skivbolagen och radios tillåtelse? Så ska det ju inte vara!”, tycktes många tänka.

    Den senare skaran blev förhoppningsvis något lugnare när Anton senare gav ut en egen skiva 1999.

    Bli inspirerade av Anton Maiden

    Till alla er som drömmer om att göra något som idag kanske skulle uppfattas som okonventionellt: Gört! Om tio år kommer alla andra att göra likadant.

  • Sno mer, men gör det schysst!

    The Clash lånar av Elvis Presley, sen går resten av bara farten.
    The Clash lånar av Elvis Presley, sen går resten av bara farten.
    Kruder: – "Vi har inspirerats av havet och människans tomrum". Dorfmeister: – "Närå, vi bara skojar. Vi har inspirerats av Simon & Garfunkel."
    Kruder: – "Vi har inspirerats av havet och människans inre tomrum". Dorfmeister: – "Närå, vi bara skojar. Vi har inspirerats av Simon & Garfunkel."

    Många är rädda för att sno design av andra. De är antagligen rädda för att det ska vara ocreddigt. Jag tycker snarare att det är sjukt creddigt att stå för att man har inspirerats av den där webbplatsen eller den där tidningsdesignen. Jag har i så fall svårare för alla ljugande typer som ska vara så svåra, och dropar fraser som – “Jag har inspirerats av havet och människans inre tomrum blah blah”. Det är jobbigt när konstnärer säger så, och det är ytterligare snäppet jobbigare när folk som arbetar kommersiellt med design säger så.

    Ingen renomésnyltning tack

    Givetvis kan du inte sno design så till den grad att det skulle kunna ge dig fördelar om målgruppen förväxlar dig med förlagan. Vid ett tillfälle gjorde jag design till en webbplats för en svensk bilhandlare som är stor och tongivande i branschen. Efter ett tag dök det upp en mindre bilhandlare med identisk design på sin webbplats. Vilken kund som helst skulle få uppfattningen att det var samma organisation. Vi bad en utvecklare kolla webbkoden och även den var identisk. Det är inte ok.

    Hade det däremot varit ett företag i en annan bransch och de hade gjort modifikationer eller förbättringar av designen så skulle det vara betydligt mer ok. Då skulle man inte vinna några fördelar på någon annans bekostnad.

    Clash hyllar Elvis Presley

    Jag gillar verkligen the Clash hyllning till The King. Omslaget till “London Calling” är väldigt tydligt inspirerat av Elvis Presleys debutplatta. “Plagiatet” är roligt, snyggt och rock n roll. Helt rätt!

    Vem som helst fattar väl ändå att de grabbarna är uppväxta med The King. Då är det ingen idé att låtsas som nåt annat. Istället ska man tydligt visa vad man gillar genom en hyllning. Sjukt creddigt!

    Men det slutar inte där. Även clash har i sin tur blivit “plagierad”, det finns varianter där det det slås sönder både dragspel och technics 1200:or. Det här är skivomslagens svar på dagens digitala celebriteter som Skogsturken och Star wars kid. Här är ett omfattande galleri med omslag: Elvis Presley Cover Parodies

    Kruder & Dorfmeister gillar Simon & Garfunkel. Vad skulle vara ett bättre sätt att visa det än att rippa omslaget till Bookends?

    Salvador Dali, eller vem det nu var, sammanfattar det hela bra.

    Jag tror t o m att det var självaste Salvador Dali som sa – “Plagiat är den högsta formen av beundran”. Visst är det så. Och visst behöver man inte vara så rädd för att visa vad man beundrar.

  • Scatman John – nytänkaren och inspiratören

    Tänkvärda ord från Scatman John
    Tänkvärda ord från Scatman John

    Året var 1995. Ingen hade hört St Germain och samlingsskivorna med jazzinfluerad “loungemusik” var inte ännu inte sönderspelade. Jazzen var med andra ord så otidsenlig den bara kunde bli.

    Eurodisco var stort. Musikroduktionerna glossiga, smootha och slicka. Artisterna var om möjligt ännu glossigare och ännu mer yta. Den skönsjungande Nana Hedin sjöng med E-type på skivorna, men på scenen och i videorna var det den exotiska amazonkvinnan Dee som frontande. Tyska Milli Vanilli avslöjades som bluffar eftersom de inte sjöng själva. Producenterna Clivillés och Cole (C&C Music Factory) hade praktiskt nog hittat Zelma Davis som både var fotomodell och sångerska i ett. Det fanns helt enkelt tydliga konventioner för hur musik skulle vara.

    Då händer det

    Plötsligt dyker det upp en mystisk och totalt otippad nytänkare. En grå och sönderrökt man, vilket är totalt fel i den tillrättalagda och homogena eurodiscosfären. När han sedan öppnar munnen och jazzar loss blir det ännu mera fel. Dömt att misslyckas, om det hade gjorts av någon annan än självaste Scatman John.

    Mot alla odds går det ändå hem. Med hitlåten Scatman (spotifylänk) tar Scatman John världen med storm. Den numera framlidne Scatman John mottog hela 14 guld och 18 platina för sina skivor och han nådde ut brett när han scattade och rhymade sitt budskap. Vem hade trott det?

    Låt dig inspireras

    Så nästa gång du står inför en stor utmaning, behöver inspiration, känner dig lite allmänt osäker eller kanske bara behöver en skön pepp – blunda och tänk på den grå och sönderrökta mannen. Hör hans rader i Scatman och lyssna till hans budskap till dig – “if the Scatman can do it, so can you”.

  • Google gränsnitt är större och tydligare

    Big. Google visar hur stora de är genom att upsiza sitt gränsnitt.
    Big. Google visar hur stora de är genom att upsiza sitt gränsnitt.

    Google kändes inte riktigt som vanligt när jag skulle googla lite nonsens istället för att jobba imorse. Hela gränsnittet har blivit större och tydligare. Jag har inte hunnit forska speciellt mycket i detta ännu förutom att kolla twitterströmmar i ämnet.

    Min egen spontana gissning är dock att google helt enkelt har anpassat gränsnittet i takt med att internetanvändarna får högre och högre upplösning på sina skärmar.

    Kolla in googles nya gränsnitt och njut av lite skön Public Enemy (spotifylänk): He got game

  • Wear Sunscreen, en analog viral

    Wear Sunscreen, en analog viral

    Såhär i studenttider kommer jag att tänka på studenttalet i låten Wear Sunscreen av Baz Luhrmann.

    Talet var skrivet av kolumnisten Mary Smich i tidningen Chicago Tribune och var fyllt av nyttiga tips riktat till någon som slutar skolan och ska ge sig ut i livet.

    Urban legend

    Talet fick en enorm spridning. En urban legend växte fram, vilken gjorde gällande att det var ett avgångstal på MIT 1999.

    Talet användes senare av Baz Luhrmann i en låt, och spridningen blev ännu större.

    Låten hittar ni här (Spotifylänk): Quindon Tarver – Everybody’s Free (To Wear Sunscreen) (edit)

    Historien bakom talet hittar ni här på wikipedia

    Talet är fullkomligt briljant och följer här i sin helhet:

    “Ladies and gentlemen of the class of ’97.

    Wear Sunscreen.

    If I could offer you only one tip for the future, sunscreen would be it. The long-term benefits of sunscreen have been proved by scientists, whereas the rest of my advice has no basis more reliable than my own meandering experience. I will dispense this advice now.

    Enjoy the power and beauty of your youth. Oh, never mind. You will not understand the power and beauty of your youth until they’ve faded. But trust me, in 20 years, you’ll look back at photos of yourself and recall in a way you can’t grasp now how much possibility lay before you and how fabulous you really looked. You are not as fat as you imagine.

    Don’t worry about the future. Or worry, but know that worrying is as effective as trying to solve an algebra equation by chewing bubble gum. The real troubles in your life are apt to be things that never crossed your worried mind, the kind that blindside you at 4 pm on some idel Tuesday. Do one thing every day that scares you.

    Sing.

    Don’t be reckless with other people’s hearts. Don’t put up with people who are reckless with yours.

    Floss.

    Don’t waste your time on jealousy. Sometimes you’re ahead, sometimes you’re behind. The race is long and, in the end, it’s only with yourself. Remember compliments you receive. Forget the insults. If you succeed in doing this, tell me how. Keep your old love letters. Throw away your old bank statements.

    Stretch.

    Don’t feel guilty if you don’t know what you want to do with your life. The most interesting people I know didn’t know at 22 what they wanted to do with their lives. Some of the most interesting 40-year- olds I know still don’t. Get plenty of calcium. Be kind to your knees. You’ll miss them when they’re gone. Mayber you’ll marry, maybe you won’t. Maybe you’ll have children, maybe you won’t. Maybe you’ll divorce at 40, maybe you’ll dance the funky chicken on your 75th wedding anniversary. Whatever you do, don’t congratulate yourself too much, or berate yourself either. Your choices are half chance. So are everybody’s else’s.

    Enjoy your body. Use it every way you can. Dont’ be afraid of it or of what other people think of it. It’s the greatest instrument you’ll ever own.

    Dance, even if you have nowhere to do it but your living room.

    Read the directions, even if you don’t follow them.

    Do not read beauty magazines. They will only make you feel ugly.

    Get to know your parents. You never know when they’ll be gone for good. Be nice to your siblings. They’re your best link to your past and the people most likely to stick with you in the future.

    Understand that friends come and go, but with a precious few you should hold on. Work hard to bridge the gaps in geography and lifestyle, because the older you get, the more you need the people who knew you when you were young.

    Live in New York City once, but leave before it makes you hard. Live in Northern California once, but leave before it makes you soft. Travel.

    Accept certain inalienable truths. Prices will rise. Politicians will philander. You, too will get old. And when you do, you’ll fantasize that when you were young, prices were reasonable, politicians were noble, and children respected their elders.

    Respect your elders.

    Don’t expect anyone else to support you. Maybe you have a trust fund. Maybe you’ll have a wealthy spouse. But you never know when either one might run out.

    Don’t mess too much with your hair or by the time you’re 40 it will Look 85. Be careful whose advice you buy, but be patient with those who supply it. Advice is a form of nostalgia. Dispensing it is a way of fishing the past from the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts and recycling it for more than it’s worth.

    But trust me on the sunscreen.”

  • DVD-Jon och Doubletwist utnyttjar Apple i gerillamarknadsföring

     

    Reklam för Cure på Apple Store i San Fransisco
    Reklam för Cure på Apple Store i San Fransisco

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Doubletwist och DVD-Jon gör reklam för sin produkt Cure, vilken öppnar upp Apples musikformat till en öppen standard. För denna kampanj har de köpt annonsutrymme på Apples Store i San Fransisco. Annonsen togs snabbt ned, men spridningen på nätet har blivit enorm.

    Givetvis var det spridningen på nätet som Doubletwist och DVD-Jon ville åt, då även stortavlan hänvisade till den webbadress där Cure kan laddas hem.

    Grattis DVD-Jon och Doubletwist till en lyckad reklamkupp!

  • Torka dig trendigt

    Lambi limited edition, av Cecilia Carlstedt. Mjukt och trendigt.
    Lambi limited edition, av Cecilia Carlstedt. Mjukt och trendigt.

    Jag tycker att det har gått inflation i reklamfilmer där speakern viskar fram payoffen. I vissa undantagsfall kan det finnas en viss koppling till produkten, men ofta känns det bara märkligt. I Lambis reklamfilm blir det ytterligare lite märkligt när speakern viskar att deras toalettpapper är “mjukt och trendigt”.

    Jag konstaterar snabbt att jag inte tillhör målgruppen för den här produkten. Hur bred är målgruppen? Visst finns det dem som vill torka sig trendigt, men är den målgruppen verkligen så bred att broadcast är bästa kanalen att marknadsföra produkten?

    Cecilia Carlstedt

    Lambis nya trendiga toalettpapper är formgivet av Cecilia Carlstedt, som tidigare designat för bland annat Whyred och HM. Denna typ av samarbete är absolut nödvändigt för trovärdigheten. Jag menar hur trovärdigt blir det annars om en toalettpapperstillverkare helt plötsligt börjar påstå att deras papper är trendigt? För Lambis del finns det tydliga fördelar i det här samarbetet, men för Cecilia? Når hon ut med sin design till nya målgrupper? Nej, hon måste helt enkelt få riktigt bra betalt per meter toapapper.

    Never ending story

    Konkurrenten Edets marknadsföring är inte helt otrendigt den heller. De kör filmer i bästa rockvideostil med en remix av Limahls Never ending story från 1984. Här ligger jag nog mer i målgruppen. Det är en trendig underton i filmen, men budskapet är ändå att pappret räcker länge.

    Som en parantes måste jag få lyfta fram alla sköna egon som finns i reklambranschen. Alla med varierande mått av distans till det de gör. Det blev extremt tydligt när jag hittade  “Edet – The neverending story – Director’s cut”. Director’s cut?! Det är en reklamsnutt för toalettpapper liksom, hahaha.

    Bulkprodukt eller del av inredningen?

    Är toalettpapper en bulkprodukt eller en del av inredningen? Lambi känns lite too much för mig.  Jag skulle kunna sträcka mig till att köpa Edets papper som räcker länge. Men skulle Coop marknadsföra sina bulkrullar på bal tillsammans med Just Ds “Vem orkar va hipp?” så skulle jag slå till direkt!

    Yes! Nu finns låten på spotify! Just D – Vem Orkar Va Hip?

    Edet – The neverending story – Director’s cut